10 000 000 ord! (Du har väl inte gett upp än Bros!?)
Jag börjar med några korta utlåtande.
Spellbound Fireflies av bats — Scootadopt och TwiDash. Scootaloo bor hos en fosterfamilj och när hon börjar komma efter i skolan rycker Twilight och Dash in för att hjälpa henne med läxor respektive flygning. Fosterföräldrarna som först verkar vara två intoleranta skitstövlar visar sig vara betydligt mer komplexa.
Hold Your Color av Quillery — Uppföljare till TwiDash-ficen Dreams and Disasters. Twilight och Dash slåss tillsammans med Dashs far och faster mot en fiende som hotar hela världen. Inte alls lika bra som föregångaren. Framförallt känns fienden så övermäktig att bara en deus ex kan stoppa den – något som förstör hela spänningen i berättelsen.
The Last Crusade av CyborgSamurai — Fanfic till Five Scour Divided by Four som handlar om CMC. Den är förhållandevis kort och känns bara som en upprepning av Five Score.
Och nu till kvällens huvudattraktion…
— · — · — ❦ — · — · —
Dust on the Wind av Sparky Brony
Dust on the Wind är en fanfic till Five Score Divided by Four som har många intressanta ideér men tyvärr brister i sitt utförande.
Mike är en framgångsrik elektriker som tjänat stora pengar på sin firma som utför arbeten åt den lokala oljeindustrin. Strax efter hans 35-årsdag dyker ett cutiemark upp på hans höfter och han inser snart att han håller på att förvandlas till ponnyn Lightning Dust.
I den ursprungliga Five Score beter sig de två grupperna av ponnyer ungefär som de flesta av oss skulle göra: snabbt inhandla förnödenheter och sedan hitta någon trygg plats att hålla sig undan medan de försöker ta reda på vad som egentligen pågår. Dust närmar sig det på ett radikalt annat sätt: hon omfamnar snabbt sin nya identitet och bestämmer sig för att låta livet fortsätta som tidigare – de anställda på företaget får helt enkelt acceptera att deras chef Mike nu är en pegasus.
Medan Mane Six i hemlighet letar efter portalen tillbaka till Equestria bestämmer sig Dust för att skapa en fristad för ponnyer från hela världen samt hjälpa de ponnyer som blivit tillfångatagna eller på annat sätt fått problem med människor.
Jag känner mig lite snuvad på mycket av det som jag gillade med Five Score: den panikartade känslan när huvudpersonerna med bristfällig information snabbt måste bestämma sig för vad de ska ta sig till och den ständiga rädslan för att bli upptäckta. Samtidigt är idén med en ponny som helt enkelt kräver att bli accepterad av omgivningen väldigt intressant. Att Mike är äldre, har familj och ett framgångsrikt företag känns som rimliga förklaring till detta beteende. Lightning Dusts orädda personlighet hjälper också.
Den första fjärdedelen läser jag på drygt ett dygn. Därefter börjar dock berättelsens brister att bli alltmer tydliga. Handlingen börjar spreta åt alla håll, berättelsen hoppar tvärt mellan olika bihandlingar och ingen av dem utforskas riktigt på djupet. Hela berättelsen blir till en oengagerande halvmessyr. Jag kan inte längre ignorera det torftiga språket och den katastrofala användningen av skiljetecken med kommatecken precis överallt. Jag har sett exempel på upp till fyra meningar som länkats samman med komman.
Ett vanligt tips till nyblivna författare är "show, don't tell", det vill säga förmedla berättelsen genom tankar och handlingar snarare än att stelt berätta exakt vad som händer. Dust on the Wind befinner sig långt ut på "tell"-delen av skalan – jag gissar att det är främst därför den känns så oengagerande. Det blir väldigt mycket "X gjorde Y" och det är inte ovanligt att man hittar flera meningar i följd som inleds med samma pronomen.
Berättelsen är skriven i första person. Ibland känner sig dock författaren nödgad att beskriva handlingen ur någon annans synvinkel. Detta görs också i första person men med en liten notis om vem det handlar om. (Någon enstaka gång används dock lustigt nog tredje person.) Det känns väldigt märkligt och görs än värre av att vi som läsare ofta knappt känner personen i fråga.
Inte bara Dust utan även omgivningen tar transformationen lite väl lätt vilket avlägsnar en potentiell källa till intressanta konflikter. Vidare får ponnyerna automatiskt tillbaka många av sina gamla minnen. I några drömscener visas hur de två identiteterna Mike och Dust förlikar sig med varandra och vips är ytterligare ett intressant ämne överstökat. Minnena gör också att de människor som transformeras till föl även återgår mentalt till ett barns nivå, något jag finner både besynnerligt och lite läskigt.
Ganska snart efter transformationen nämner Mike/Dusts fru att deras förhållande nog snart kommer att vara över – att Dust rimligen kommer att vilja vara tillsammans med sin egen sort. Det är en intressant konflikt som likt många av de andra inte ges mycket utrymme eller eftertanke. Istället börjar Dust att sätta samman sin "flock" av märrar och hingstar och kvinnor och män. Hennes enda urvalskriterium verkar vara om vederbörande ger henne en riktigt rejäl wingboner.
De andra medlemmarna i denna polyamorösa sammanslutning förblir ganska anonyma berättelsen igenom. (Det finns parallella berättelser men att läsa dessa borde inte vara ett krav.) Deras personligheter skiftar dramatiskt och i regel har de bara en eller två egenskaper som definierar dem. Relationerna känns väldigt oromantiska och fullkomligt meningslösa. Enda gången det blir någorlunda intressant är Dusts engångsligg med en stridspilot på fyllan. Just den typen av vårdslöst beteende hade jag gärna sett mer av. De valfria sexscenerna är värsta sortens Ikea-sex. Four Score lyckades skriva sina så att de tillförde något till både handling och karaktärsutveckling.
Sen har vi skurkarna. Berättelsens antagonister känns inte bara stereotypa utan rent av som karikatyrer. De drivs antingen av ett enormt hat eller så är de fullkomligt galna. På grund av den spretiga handlingen tenderar de att dyka upp lite då och då när det passar och annars hålla sig undan. Så snart de konfronterar Dust och hennes team direkt är de rostade.
Berättelsen drar sig inte för att skildra en del riktigt mörka scener. Rätt berättade hade de kunnat bli riktigt kraftfulla. Lightning Dust blir i ett stadie själv kidnappad, får sina fjädrar bortslitna och blir systematiskt misshandlad och våldtagen i flera månader. Det berättas även om ponnyer som sålts som sexslavar eller använts till plågsamma medicinska försök. Nu berättas dock scenerna med samma torftiga korthuggenhet som berättelsen i övrigt. Resultatet blir att rollfigurernas känslor inte förmedlas starkt nog. Det ska dock medges att jag blivit rätt blasé efter alla år med grimdark.
Ännu ett stort problem med berättelsen är förekomsten av väldigt kraftfull magi. Dust omger sig med några av de skickligaste och mest kraftfulla enhörningarna. Inte nog med det, Dust själv besitter kraftfull pegasus-magi: hon kan skjuta tidsförskjutningsblixtar och absorbera magiska attacker med vingarna. Även earthponies och människor besitter visst mått av magi. Det enda berättelsens skurkar egentligen har att sätta emot är att kidnappa någon ur gruppen och sedan hålla sig gömd.
Den magi jag själv ser som allra mest problematisk är dock transformationsmagin. Denna tar fullkomligt kål på hela grejen med Five Score: att transformationen är ofrivillig och att de helt enkelt blir tvungna att lära sig leva med det. Känslan av ponnyerna som främmande varelser förloras också när helt plötsligt vilken människa som helst kan bli en ponny.
De första fem miljonerna kändes som något av en bedrift och varje miljon jag passerade kändes lite smått magisk. Dock läste jag nästan inget annat än ponny-fics under hela 2012. Nu känns det mer som att det tickar på av sig själv och i en betydligt mer beskedlig takt.
jag stönar) djupt inne i skogen. Twilight, Celestia, Luna och en viss Dr Whooves ( 
va?) med sällskap, så får vi veta ganska lite om deras bakgrund, tankar och motiv. De förblir ganska ihåliga berättelsen igenom. Istället verkar författaren ha gjort det till en sport att ta med varenda figur från teveseriens två första säsonger och referera till händelser i varenda avsnitt.
